Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg

lördag 5 januari 2019

Ylva-lill och Putte, 2.

januari 05, 2019 0 Kommentarer
Förord.

Det här är en sann berättelse om två barn som växte upp på en bondgård under åren 1920 - 1935. Deras uppväxt är en stor kontrast till hur barnen har det på 1990-talet.

Anna Johnsson - Hoffstedt

2.

När pappa kom för att hämta sin flicka, berättade han att de fått en liten pojke. Följ med hem, sade han till tant Elsa. Och till Ylva-lill sade han, nu skall vi titta på din lillebror. Så gick de hem för att hälsa på mamma och den nyfödde lille pojken.

Efter en tid var det barndop, den lille pojken skulle få ett namn. Han blev döpt till Anders. Även nu var pappa uppspelt och gick runt och visade upp Anders för gästerna. Men Ylva-lill som alltid fick sitta på pappas axlar och gå med runt och visas för gästerna, kände sig plötsligt utanför. Även ett litet barn, som inte är mer än två år, märker när något är annorlunda.

Hon kom gång på gång till pappa och ville bli uppmärksammad. Men pappa hade inte tid med henne den här dagen. Det var bara lillebror alla talade om. Förut var det Ylva-lill som pappa gick runt med. Hon tyckte det var konstigt, att hon inte fick vara med. Det blev så att Ylva-lill blev avundsjuk. Hon tyckte inte om lillebror. Han fick för stor uppmärksamhet av föräldrarna. Ylva-lill skrek och ville föräldrarna skulle leka med henne som förut, men det blev inte så.

Tant Elsa, som inte hade några barn, märkte att Ylva-lill var åsidosatt. Och hon förstod att det här var inte bra. Hon försökte tala med föräldrarna men de trodde inte att det var så. Det går över sade de till tant Elsa. Blir Ylva-lill van vid lillebror, så tycker hon att det är roligt med honom. Men tant Elsa fick rätt. En dag hade lillebror rivmärken både på ena kinden och på handen och han skrek våldsamt.

Då förstod föräldrarna att Ylva-lill varit framme. Det är inte lätt att tala om för ett så litet barn som Ylva-lill att hon skulle vara rädd om lillebror. Du får lära dig att tycka om honom, för han skall vara hos oss, sade pappa. Efter några dagar upprepades den här händelsen igen. Då tog pappa Ylva-lill med sig till sängen där lillebror låg. Han visade vad hon hade gjort med honom. 

Med hård röst sade han till henne att så får du inte göra mer. Han smällde till henne på fingrarna. Ylva-lill stortjöt. Så hade pappa aldrig gjort förut, det gjorde så ont i henne. Det var fel av pappa att göra så med Ylva-lill. Han skulle istället talat vänligt med henne om vad man får göra och inte får göra. Men saken upprepades flera gånger. Ylva-lill fick ord om sig att vara elak. 

Ylva-lills avundsjuka kom av att mamma och pappa inte hade tid med henne. Hade föräldrarna varit annorlunda, hade nog Ylva-lill också varit det.
Lär mer...
kl. Inga kommentarer: quickedit
Etiketter: , ,

måndag 30 juli 2018

Ylva-lill och Putte

juli 30, 2018 0 Kommentarer
Förord.

Det här är en sann berättelse om två barn som växte upp på en bondgård under åren 1920 - 1935. Deras uppväxt är en stor kontrast till hur barnen har det på 1990-talet.

Anna Johnsson - Hoffstedt
1. 

När Anton och Ida gifte sig var de båda över trettio år. Därför blev det stor glädje när en liten flicka föddes. Det var ett stort barndop och flickan blev döpt till Ylva Maria. Den lycklige fadern bar omkring lilla Ylva och visade henne för gästerna. När Ylva blev lite äldre hade han alltid henne med sig. Hon satt för det mesta på pappas axlar. Och pappa och mamma tyckte hon var jättesöt. De kallade henne Ylva-lill.

När Ylva-lill hade fyllt två år, fick hon en lillebror. Pappa hade hämtat en tant, som hade en stor väska med sig. Tanten gick in till Mor. Tant Elsa i granngården var inne hos Mor innan tanten kom. Men nu sade hon till Ylva-lill, följ med mig hem så skall vi titta i kakburkarna, om det finns några kakor. När de kom hem till tant Elsa gick hon till skafferiet och hämtade först en stor burk, som de tittade i och där var bullar. Sen tog hon fram en annan burk som var tredelad. När de lyfte på locket var den full med kakor. Sen lyfte de ner burken på bordet. Och det fanns en burk under med kakor. Även den burken lyfte tant Elsa ned på bordet och då var det en burk till. I den burken var det också kakor.

Ylva-lill fick en bulle och en kaka av varje sort. Vill du ha ett glas saft, frågade tant Elsa. Det ville Ylva-lill. När hon druckit sin saft, såg hon så trött ut att hon fick sova i tant Elsas säng. Tant Elsa ställde ett par stolar vid sidan om sängen så att Ylva-lill inte skulle falla ner när hon sov.

När Ylva-lill vaknade var tant Elsa till hands och tog hand om henne. De gick runt och tittade på alla prydnadssaker som tant Elsa hade. Tant Elsa hade två vita porslinshästar som stod vid varann, så de blev en grupp. De här hästarna skulle Ylva-lill få av tant Elsa. Men de skulle stå på den fina byrån hemma hos Ylva-lill. Man kan inte leka med en prydnadssak sade tant Elsa.
Lär mer...
kl. Inga kommentarer: quickedit
Etiketter: , ,

tisdag 15 maj 2018

Mitt 50-års minne

maj 15, 2018 0 Kommentarer

Året var 1939. Under september månad hade mycket hänt. Tyskarna hade gått in i Polen den 1 september och det rådde stor förstämning hos alla. Sverige var ju så nära och vi kunde komma med i kriget.

Jag hade hushållsplats i Kalmar. Hade varit där i 1½ år och min tanke var att vidareutbilda mig. Det är ett lämpligt tillfälle för en ung flicka att arbeta i hushåll och se hur andra människor lever och bor. Jag hade bestämt att sluta mitt arbete 30 september. Så här tänkte jag:

Nu blir jag kvar i mitt hem över vintern och sedan försöker jag fortsätta arbetet inom detta område eller gå på hushållsskola till våren.

När jag kom hem i början av oktober, så läste jag i Blekinge Läns Tidning att folkhögskolan i Bräkne-Hoby hade lediga platser till övre avdelning. Jag tog kontakt med folkhögskolan och fick då veta att om man skulle komma ifråga måste man ha gått på sommarkursen. De som ville komma med fick komma ner till skolan och tenta i de ämnen som behövdes när man inte läst sommarkursen.

Vi var flera stycken som tentade. Jag tyckte det gick dåligt för mig. Men jag blev så glad när jag fick beskedet att ha kommit med på kursen. Vi började den 27 oktober och skulle fortsätta till den 9 april. Det var många elever i tre lärosalar, folkhögskolan, övre avdelningen och lantmannaskolan. En god kamratanda rådde och jag tyckte det var roligt att vara där. 

Från min hemtrakt Tving var vi fem stycken ungdomar och vi kände en viss gemenskap med varandra. Pojkarna bodde i rum på skolan och vi flickor bodde ute i samhället hos familjer som hyrt ut rum åt skolan. Jag och Evy Johnsson från Hällaryd bodde hos Karin Gövik. 

Alla elever samlades till morgonandakt i folkhögskolans lärosal. Sedan var det för var och en att gå till sin lärosal och börja dagens arbete. Det var mycket vi skulle läsa och vi var hela dagarna i skolan. På kvällarna fick vi gå igenom vad vi lärt oss under dagen, det var många frågor som måste lösas.

1940 hade gjort sitt intåg. Vinter var lång och kall, men snart närmade vi oss slutet på vår gemenskap i skolan. Den 9 april vid morgonandakten talade rektorn om för oss att tyskarna hade gått in i Danmark. Och det var ännu närmare än Polen. Stämningen var tryckt och alla tänkte på vad som hänt på nära håll och vad som kunde hända. Vi får vara lyckliga som slapp undan krigets fasor. Men våra tankar går tillbaka till de länder som stod mitt i elden. 

I skolan träffade jag flickor som arbetat inom sjukvården. På så sätt ändrades mina planer. Jag tyckte att det här skulle nog passa mig. Och det blev så att jag fortsatte när skolan var slut med detta istället för hushåll. Sedan vi slutat på skolan har jag inte varit där förrän vid 40-årsjubileet. 

Jag är lyckligt gift sedan 45 år och har bott på olika orter i vårt land, många mil hemifrån. Sedan 11 år är jag åter bosatt i Blekinge. Jag var på 40-årsjubileet. Det hade skett en förändring på skolan. Jag kände knappast igen mig. Jag tyckte det var bara den ståtliga byggnaden som var sig lik. Men det är klart man måste följa tidens utveckling. Det var bara några stycken av kamraterna som mötte upp vid jubileet. Många bor väl långt ifrån, men det skulle varit roligt att träffa dem.

Tiden står inte stilla. 50 år har gått sedan jag gick på folkhögskolan. Många gånger under den här tiden har tankarna gått tillbaka. Tänker på var och en, hur det varit under åren. Trots oroligheter i världen var det en trygg tillvaro vi förde när vi var tillsammans på folkhögskolan i Bräkne-Hoby.

- Anna Johnsson-Hoffstedt
Lär mer...
kl. Inga kommentarer: quickedit
Etiketter: , ,