Farmor Annas Berättelser

Förord.

Det här är en sann berättelse om två barn som växte upp på en bondgård under åren 1920 - 1935. Deras uppväxt är en stor kontrast till hur barnen har det på 1990-talet.

Anna Johnsson - Hoffstedt

2.

När pappa kom för att hämta sin flicka, berättade han att de fått en liten pojke. Följ med hem, sade han till tant Elsa. Och till Ylva-lill sade han, nu skall vi titta på din lillebror. Så gick de hem för att hälsa på mamma och den nyfödde lille pojken.

Efter en tid var det barndop, den lille pojken skulle få ett namn. Han blev döpt till Anders. Även nu var pappa uppspelt och gick runt och visade upp Anders för gästerna. Men Ylva-lill som alltid fick sitta på pappas axlar och gå med runt och visas för gästerna, kände sig plötsligt utanför. Även ett litet barn, som inte är mer än två år, märker när något är annorlunda.

Hon kom gång på gång till pappa och ville bli uppmärksammad. Men pappa hade inte tid med henne den här dagen. Det var bara lillebror alla talade om. Förut var det Ylva-lill som pappa gick runt med. Hon tyckte det var konstigt, att hon inte fick vara med. Det blev så att Ylva-lill blev avundsjuk. Hon tyckte inte om lillebror. Han fick för stor uppmärksamhet av föräldrarna. Ylva-lill skrek och ville föräldrarna skulle leka med henne som förut, men det blev inte så.

Tant Elsa, som inte hade några barn, märkte att Ylva-lill var åsidosatt. Och hon förstod att det här var inte bra. Hon försökte tala med föräldrarna men de trodde inte att det var så. Det går över sade de till tant Elsa. Blir Ylva-lill van vid lillebror, så tycker hon att det är roligt med honom. Men tant Elsa fick rätt. En dag hade lillebror rivmärken både på ena kinden och på handen och han skrek våldsamt.

Då förstod föräldrarna att Ylva-lill varit framme. Det är inte lätt att tala om för ett så litet barn som Ylva-lill att hon skulle vara rädd om lillebror. Du får lära dig att tycka om honom, för han skall vara hos oss, sade pappa. Efter några dagar upprepades den här händelsen igen. Då tog pappa Ylva-lill med sig till sängen där lillebror låg. Han visade vad hon hade gjort med honom. 

Med hård röst sade han till henne att så får du inte göra mer. Han smällde till henne på fingrarna. Ylva-lill stortjöt. Så hade pappa aldrig gjort förut, det gjorde så ont i henne. Det var fel av pappa att göra så med Ylva-lill. Han skulle istället talat vänligt med henne om vad man får göra och inte får göra. Men saken upprepades flera gånger. Ylva-lill fick ord om sig att vara elak. 

Ylva-lills avundsjuka kom av att mamma och pappa inte hade tid med henne. Hade föräldrarna varit annorlunda, hade nog Ylva-lill också varit det.