måndag 30 juli 2018

Ylva-lill och Putte

juli 30, 2018 0 Kommentarer
Förord.

Det här är en sann berättelse om två barn som växte upp på en bondgård under åren 1920 - 1935. Deras uppväxt är en stor kontrast till hur barnen har det på 1990-talet.

Anna Johnsson - Hoffstedt
1. 

När Anton och Ida gifte sig var de båda över trettio år. Därför blev det stor glädje när en liten flicka föddes. Det var ett stort barndop och flickan blev döpt till Ylva Maria. Den lycklige fadern bar omkring lilla Ylva och visade henne för gästerna. När Ylva blev lite äldre hade han alltid henne med sig. Hon satt för det mesta på pappas axlar. Och pappa och mamma tyckte hon var jättesöt. De kallade henne Ylva-lill.

När Ylva-lill hade fyllt två år, fick hon en lillebror. Pappa hade hämtat en tant, som hade en stor väska med sig. Tanten gick in till Mor. Tant Elsa i granngården var inne hos Mor innan tanten kom. Men nu sade hon till Ylva-lill, följ med mig hem så skall vi titta i kakburkarna, om det finns några kakor. När de kom hem till tant Elsa gick hon till skafferiet och hämtade först en stor burk, som de tittade i och där var bullar. Sen tog hon fram en annan burk som var tredelad. När de lyfte på locket var den full med kakor. Sen lyfte de ner burken på bordet. Och det fanns en burk under med kakor. Även den burken lyfte tant Elsa ned på bordet och då var det en burk till. I den burken var det också kakor.

Ylva-lill fick en bulle och en kaka av varje sort. Vill du ha ett glas saft, frågade tant Elsa. Det ville Ylva-lill. När hon druckit sin saft, såg hon så trött ut att hon fick sova i tant Elsas säng. Tant Elsa ställde ett par stolar vid sidan om sängen så att Ylva-lill inte skulle falla ner när hon sov.

När Ylva-lill vaknade var tant Elsa till hands och tog hand om henne. De gick runt och tittade på alla prydnadssaker som tant Elsa hade. Tant Elsa hade två vita porslinshästar som stod vid varann, så de blev en grupp. De här hästarna skulle Ylva-lill få av tant Elsa. Men de skulle stå på den fina byrån hemma hos Ylva-lill. Man kan inte leka med en prydnadssak sade tant Elsa.

tisdag 15 maj 2018

Mitt 50-års minne

maj 15, 2018 0 Kommentarer

Året var 1939. Under september månad hade mycket hänt. Tyskarna hade gått in i Polen den 1 september och det rådde stor förstämning hos alla. Sverige var ju så nära och vi kunde komma med i kriget.

Jag hade hushållsplats i Kalmar. Hade varit där i 1½ år och min tanke var att vidareutbilda mig. Det är ett lämpligt tillfälle för en ung flicka att arbeta i hushåll och se hur andra människor lever och bor. Jag hade bestämt att sluta mitt arbete 30 september. Så här tänkte jag:

Nu blir jag kvar i mitt hem över vintern och sedan försöker jag fortsätta arbetet inom detta område eller gå på hushållsskola till våren.

När jag kom hem i början av oktober, så läste jag i Blekinge Läns Tidning att folkhögskolan i Bräkne-Hoby hade lediga platser till övre avdelning. Jag tog kontakt med folkhögskolan och fick då veta att om man skulle komma ifråga måste man ha gått på sommarkursen. De som ville komma med fick komma ner till skolan och tenta i de ämnen som behövdes när man inte läst sommarkursen.

Vi var flera stycken som tentade. Jag tyckte det gick dåligt för mig. Men jag blev så glad när jag fick beskedet att ha kommit med på kursen. Vi började den 27 oktober och skulle fortsätta till den 9 april. Det var många elever i tre lärosalar, folkhögskolan, övre avdelningen och lantmannaskolan. En god kamratanda rådde och jag tyckte det var roligt att vara där. 

Från min hemtrakt Tving var vi fem stycken ungdomar och vi kände en viss gemenskap med varandra. Pojkarna bodde i rum på skolan och vi flickor bodde ute i samhället hos familjer som hyrt ut rum åt skolan. Jag och Evy Johnsson från Hällaryd bodde hos Karin Gövik. 

Alla elever samlades till morgonandakt i folkhögskolans lärosal. Sedan var det för var och en att gå till sin lärosal och börja dagens arbete. Det var mycket vi skulle läsa och vi var hela dagarna i skolan. På kvällarna fick vi gå igenom vad vi lärt oss under dagen, det var många frågor som måste lösas.

1940 hade gjort sitt intåg. Vinter var lång och kall, men snart närmade vi oss slutet på vår gemenskap i skolan. Den 9 april vid morgonandakten talade rektorn om för oss att tyskarna hade gått in i Danmark. Och det var ännu närmare än Polen. Stämningen var tryckt och alla tänkte på vad som hänt på nära håll och vad som kunde hända. Vi får vara lyckliga som slapp undan krigets fasor. Men våra tankar går tillbaka till de länder som stod mitt i elden. 

I skolan träffade jag flickor som arbetat inom sjukvården. På så sätt ändrades mina planer. Jag tyckte att det här skulle nog passa mig. Och det blev så att jag fortsatte när skolan var slut med detta istället för hushåll. Sedan vi slutat på skolan har jag inte varit där förrän vid 40-årsjubileet. 

Jag är lyckligt gift sedan 45 år och har bott på olika orter i vårt land, många mil hemifrån. Sedan 11 år är jag åter bosatt i Blekinge. Jag var på 40-årsjubileet. Det hade skett en förändring på skolan. Jag kände knappast igen mig. Jag tyckte det var bara den ståtliga byggnaden som var sig lik. Men det är klart man måste följa tidens utveckling. Det var bara några stycken av kamraterna som mötte upp vid jubileet. Många bor väl långt ifrån, men det skulle varit roligt att träffa dem.

Tiden står inte stilla. 50 år har gått sedan jag gick på folkhögskolan. Många gånger under den här tiden har tankarna gått tillbaka. Tänker på var och en, hur det varit under åren. Trots oroligheter i världen var det en trygg tillvaro vi förde när vi var tillsammans på folkhögskolan i Bräkne-Hoby.

- Anna Johnsson-Hoffstedt

fredag 27 april 2018

Alnaryds småskola

april 27, 2018 0 Kommentarer
Det var i augusti 1926 som jag var med Mor och skrev in mig i Alnaryds småskola. Och när vi kom in i avklädningsrummet i skolan var där fullt med barn. Det var många nya kamrater som jag kom att vara tillsammans med. Jag var inte så van med främmande barn. Det var bara mina syskon jag hade att leka med hemma.

Jag hade stora förväntningar på hur det skulle vara i skolan. Min lärarinna hette Aina Kjellman. Jag tyckte om fröken Kjellman. Hon var bestämd. Vi måste följa undervisningen och kunde inte tänka på något annat under lektionerna. 

Hon kunde också vara sträng, alltför sträng, tyckte jag. Som när två pojkar i skolan stal spik i ett förråd i spikfabriken i Alnaryd. Dessa båda pojkar fick var och en lägga sig på bänken och fröken Kjellman slog med rottingen mot deras bak. Det måste vara hemskt att få dessa slag i kamraternas åsyn. Och så förnedrande detta var. Denna åsyn satte stor prägel för dem alla i framtiden. De glömmer det aldrig.

Jag hade inga barn i sällskap till skolan det första året. Året efter började min bror skolan och då hade vi sällskap. Vi gick i skolan på förmiddagen och på eftermiddagen hade mellanskolan sina lektioner i samma skolsal. Det var först när jag började tredje klass i mellanskolan som jag fick sällskap till skolan med andra barn.

Det hade flyttat in en familj i första gården och de hade många barn. Men familjen bodde där mer än högst två år. Sedan var det barnen från Padderyd Nabb som fick börja i Alnaryds skola. De hade gått i Gunnetorps skola, men blev överflyttade till Alnaryd. Det var då jag blev riktigt bekant med Otto Fridolfssons barn från Padderyd Nabb. Vi har hållit ihop under åren och haft mycket roligt. Jag var där och lekte och så var de hemma hos mig ibland. Vi hade mycket gemensamt. 

Vår lärarinna i tredje och fjärde klass i mellanskolan hette Viola Magnusson. Hon var från Bräkne-Hoby. I femte och sjätte klass i folkskolan var det folkskollärare Gottfrid Hagman som var lärare. 

Under de år som kom efter sjätte klass var vi tre stycken som ville gå kvar i skolan ett år till. Det var frivilligt och vi fick räkna efter högre lärobok. Jag har alltid tyckt om skolan. Men jag fick vara borta så många dagar för att hjälpa till hemma. Jag har också gått i syslöjd två gånger och skolkök två gånger.

När jag slutat skolan 1933 började jag i konfirmationsundervisningen. Vi hade en pastor Hervard som läste med oss. Konfirmationen var den 11 oktober 1933. Pastor Hervard var i Tving ungefär ett år. Kyrkoherde Saller hade dött och pastorn fick vikariera tills ny kyrkoherde kom. Den nye kyrkoherden hette Gunnar Hagman och året var 1934. 

Jag var hemma tills jag skulle fylla 19 år. Då hade jag tagit plats i hushåll i Kalmar. Jag stannade där i 1 1/2 år. Sedan började jag på folkhögskolan i Bräkne-Hoby. Jag gick på övre avdelningen där under tiden 27 oktober 1939 - 9 april 1940.

- Anna Johnsson-Hoffstedt

måndag 23 april 2018

När Anna sökte jobb

april 23, 2018 0 Kommentarer

Jag var väl i 16-17 årsåldern när jag svarade på en annons i tidningen. Det var en folkskolelärarfamilj i Rosenholm som ville ha ett hembiträde. Jag kom dit för att titta på platsen och familjen ville se mig. Det var frun jag träffade och hon var trevlig och familjen bodde i en villa. Frun frågade ut mig, vem jag var och vilka släktingar jag hade. Efter en stund gick hon ut och då såg jag att hon lagt en femkronorssedel på bordet som stod framför mig. Efter en stund kom hon tillbaka. De femkronorna låg kvar. Var detta ett sätt att pröva ärligheten hos en flicka hon skulle ha i sin tjänst. Jag fick inte jobbet och det sörjde jag inte över.

Nästa jobb var hos en högre officersfamilj i Karlskrona. Jag kom dit för att se på jobbet och att familjen ville träffa mig. Även här träffade jag bara frun och familjen bodde i ett stort hus i centrala staden. Frun frågade allt möjligt om mig. Även här skulle ärligheten prövas. Frun gick ut och en 10-kronorssedel låg på bordet. Sedeln låg kvar då frun kom tillbaka. 

Detta jobb fick jag heller inte. Dessa båda fruar var lika i sitt beteende. Jag kan vara glad över att inte fått något jobb hos så misstrogna fruar!

- Anna Johnsson-Hoffstedt

söndag 22 april 2018

En liten kärlekshistoria

april 22, 2018 0 Kommentarer

En sägen om hur Mörrumsån och Ronnebyån kom till.


Det var två jättar som hette Möre och Rottne. Båda älskade samma jätteflicka. Men flickan som tyckte bättre om Möre tänkte sätta de båda jättarna på prov. Hon sade till dem att gräva varsin å och den som hinner först till havet, skulle hon gifta sig med. 

Båda jättarna började sitt arbete och båda var måna om att hinna först.

Men nu blev det inte bättre än att Rottne hann med att gräva fortare än Möre. När flickan fick se detta så lurade hon Rottne att vila sig. Rottne somnade och när han vaknade hade Möre hunnit långt före. Rottne var så arg och började arbeta med våldsam fart. Och när han kom till Djupafors så högg han en smal klyfta i berget. Djupafors klyfta är 15 meter bred och 18 meter djup. 

Enligt sägen skulle Rottne ha sagt att Ronnebyån skulle taga ett människoliv om året. Det var liksom pant på att han förlorade. Förr hörde man att folk drunknat i Ronnebyån, så sägen slog in. 

Men nu för tiden hörs inget om detta. Det är som om nyare tider inte tror på sånt här. Men klyftan som ligger vid vägen till Djupafors pappersbruk är kvar.

Ronnebyån upprinner i Småland, flyter genom sjön Rottnen, söderut genom Blekinge till havet, är 110 km lång. Den är liksom jätten Rottne mörk och allvarsam. 

Mörrumsån upprinner i Småland, är avlopp för Helgasjön och Åsnen. Rinner genom Blekinge till havet, är 175 km lång. 

Jätten Möre var gladlynt, därför blev Mörrumsån en glad och rik å. Vi har t. ex. laxfisket. 

Denna berättelse fick jag höra när jag gick i 3:dje klass i Mellanskolan i Alnaryd. Min lärarinna Viola Magnusson berättade den. Berättelsen satte ett så djupt intryck på mig att jag fortfarande har stor respekt för Ronnebyån. 

- Anna Johnsson-Hoffstedt