Farmor Annas Berättelser

Det var i augusti 1926 som jag var med Mor och skrev in mig i Alnaryds småskola. Och när vi kom in i avklädningsrummet i skolan var där fullt med barn. Det var många nya kamrater som jag kom att vara tillsammans med. Jag var inte så van med främmande barn. Det var bara mina syskon jag hade att leka med hemma.

Jag hade stora förväntningar på hur det skulle vara i skolan. Min lärarinna hette Aina Kjellman. Jag tyckte om fröken Kjellman. Hon var bestämd. Vi måste följa undervisningen och kunde inte tänka på något annat under lektionerna. 

Hon kunde också vara sträng, alltför sträng, tyckte jag. Som när två pojkar i skolan stal spik i ett förråd i spikfabriken i Alnaryd. Dessa båda pojkar fick var och en lägga sig på bänken och fröken Kjellman slog med rottingen mot deras bak. Det måste vara hemskt att få dessa slag i kamraternas åsyn. Och så förnedrande detta var. Denna åsyn satte stor prägel för dem alla i framtiden. De glömmer det aldrig.

Jag hade inga barn i sällskap till skolan det första året. Året efter började min bror skolan och då hade vi sällskap. Vi gick i skolan på förmiddagen och på eftermiddagen hade mellanskolan sina lektioner i samma skolsal. Det var först när jag började tredje klass i mellanskolan som jag fick sällskap till skolan med andra barn.

Det hade flyttat in en familj i första gården och de hade många barn. Men familjen bodde där mer än högst två år. Sedan var det barnen från Padderyd Nabb som fick börja i Alnaryds skola. De hade gått i Gunnetorps skola, men blev överflyttade till Alnaryd. Det var då jag blev riktigt bekant med Otto Fridolfssons barn från Padderyd Nabb. Vi har hållit ihop under åren och haft mycket roligt. Jag var där och lekte och så var de hemma hos mig ibland. Vi hade mycket gemensamt. 

Vår lärarinna i tredje och fjärde klass i mellanskolan hette Viola Magnusson. Hon var från Bräkne-Hoby. I femte och sjätte klass i folkskolan var det folkskollärare Gottfrid Hagman som var lärare. 

Under de år som kom efter sjätte klass var vi tre stycken som ville gå kvar i skolan ett år till. Det var frivilligt och vi fick räkna efter högre lärobok. Jag har alltid tyckt om skolan. Men jag fick vara borta så många dagar för att hjälpa till hemma. Jag har också gått i syslöjd två gånger och skolkök två gånger.

När jag slutat skolan 1933 började jag i konfirmationsundervisningen. Vi hade en pastor Hervard som läste med oss. Konfirmationen var den 11 oktober 1933. Pastor Hervard var i Tving ungefär ett år. Kyrkoherde Saller hade dött och pastorn fick vikariera tills ny kyrkoherde kom. Den nye kyrkoherden hette Gunnar Hagman och året var 1934. 

Jag var hemma tills jag skulle fylla 19 år. Då hade jag tagit plats i hushåll i Kalmar. Jag stannade där i 1 1/2 år. Sedan började jag på folkhögskolan i Bräkne-Hoby. Jag gick på övre avdelningen där under tiden 27 oktober 1939 - 9 april 1940.

- Anna Johnsson-Hoffstedt

Jag var väl i 16-17 årsåldern när jag svarade på en annons i tidningen. Det var en folkskolelärarfamilj i Rosenholm som ville ha ett hembiträde. Jag kom dit för att titta på platsen och familjen ville se mig. Det var frun jag träffade och hon var trevlig och familjen bodde i en villa. Frun frågade ut mig, vem jag var och vilka släktingar jag hade. Efter en stund gick hon ut och då såg jag att hon lagt en femkronorssedel på bordet som stod framför mig. Efter en stund kom hon tillbaka. De femkronorna låg kvar. Var detta ett sätt att pröva ärligheten hos en flicka hon skulle ha i sin tjänst. Jag fick inte jobbet och det sörjde jag inte över.

Nästa jobb var hos en högre officersfamilj i Karlskrona. Jag kom dit för att se på jobbet och att familjen ville träffa mig. Även här träffade jag bara frun och familjen bodde i ett stort hus i centrala staden. Frun frågade allt möjligt om mig. Även här skulle ärligheten prövas. Frun gick ut och en 10-kronorssedel låg på bordet. Sedeln låg kvar då frun kom tillbaka. 

Detta jobb fick jag heller inte. Dessa båda fruar var lika i sitt beteende. Jag kan vara glad över att inte fått något jobb hos så misstrogna fruar!

- Anna Johnsson-Hoffstedt

Det var två jättar som hette Möre och Rottne. Båda älskade samma jätteflicka. Men flickan som tyckte bättre om Möre tänkte sätta de båda jättarna på prov. Hon sade till dem att gräva varsin å och den som hinner först till havet, skulle hon gifta sig med. 

Båda jättarna började sitt arbete och båda var måna om att hinna först.

Men nu blev det inte bättre än att Rottne hann med att gräva fortare än Möre. När flickan fick se detta så lurade hon Rottne att vila sig. Rottne somnade och när han vaknade hade Möre hunnit långt före. Rottne var så arg och började arbeta med våldsam fart. Och när han kom till Djupafors så högg han en smal klyfta i berget. Djupafors klyfta är 15 meter bred och 18 meter djup. 

Enligt sägen skulle Rottne ha sagt att Ronnebyån skulle taga ett människoliv om året. Det var liksom pant på att han förlorade. Förr hörde man att folk drunknat i Ronnebyån, så sägen slog in. 

Men nu för tiden hörs inget om detta. Det är som om nyare tider inte tror på sånt här. Men klyftan som ligger vid vägen till Djupafors pappersbruk är kvar.

Ronnebyån upprinner i Småland, flyter genom sjön Rottnen, söderut genom Blekinge till havet, är 110 km lång. Den är liksom jätten Rottne mörk och allvarsam. 

Mörrumsån upprinner i Småland, är avlopp för Helgasjön och Åsnen. Rinner genom Blekinge till havet, är 175 km lång. 

Jätten Möre var gladlynt, därför blev Mörrumsån en glad och rik å. Vi har t. ex. laxfisket. 

Denna berättelse fick jag höra när jag gick i 3:dje klass i Mellanskolan i Alnaryd. Min lärarinna Viola Magnusson berättade den. Berättelsen satte ett så djupt intryck på mig att jag fortfarande har stor respekt för Ronnebyån. 

- Anna Johnsson-Hoffstedt